svag,

Jag känner mig så otroligt svag som människa. Ska man verkligen behöva känna och må såhär?
Jag gråter mer än vad jag är glad och kan faktiskt inte finna lyckan i att plugga här i Sundsvall just nu. Jag saknar Viktor, hemmet och min enkla trygga vardag hemma helt enkelt. Förlåt mina stackars få läsare som får läsa om mina löjliga problem, men jag orkar inte fejka något. Det är nog jobbigt att hålla tillbaka alla tårar i vissa situationer.

Idag har jag utöver skolan varit på gymmet och handlat lite på dyra city gross. Nu inväntar jag mest ett samtal från Viktor och tar det lugnt framför datorn.
Tåget imorse gick faktiskt bra att ta, lättare än vad jag trodde att kliva upp. Blir lite jobbigare i vinter kanske. Men nästa gång ska jag nog åka buss, är så himla ljust på tåget!